Det som är bra med att blogga eller föra nån sorts dagbok är när man funderar på när något hände. Även om man inte skrivit om just det, kanske man kommer ihåg att det hände dagen innan eller efter det man skrivit om.
Det jag tänker på ibland är när jag hade en period av intensiv njutning av min bebis. Jag skriver min, för just då kändes det som att hon var bara min och min egen (my precious!), min dyrbara skatt. Det började med ett besök hos min vän K. Vi pratade om barn, såklart, och det faktum att man som förälder gillar vissa åldrar hos barnen mer än andra. Jag tänkte just då mycket på när barnen blir lite äldre och vill kramas och hålla i handen, och man kan somna med ett litet barn på armen. Särskilt att få hålla den där lilla handen i sin tänkte jag på och längtade efter.
Min väninnna som har en tvååring som inte sitter still många stunder i taget, tyckte att tiden med en liten, liten bebis som min är den allra bästa. En liten och hjälplös som får en att tänka "dig ska jag ta hand om". Jag hade, konstigt nog, inte tänkt på det viset tidigare. För mig hade den första bebistiden varit en transportsträcka att ta sig igenom.
De flesta män brukar ju också motivera sin brist på föräldraledighet de första månaderna med att "i början äter och sover de ju mest, det är roligare sen när man kan göra lite med dem". När makens moster var på besök och sa just det där, var det som att det klickade till i mig. Tänk om båda föräldrarna tyckte så, vem skulle då ta hand om den lilla tråkmånsen det första året? Ska man kanske hyra in ett proffs, så man slipper det trista jobbet? Tänk om de har fel, och det faktiskt är så att den första tiden är den underbaraste, just för att det är då man behövs som mest? Ingen annan gång i livet är man mer behövd och älskad. Kanske inte på det viset som man vanligtvis tänker sig kärlek, utan kärlek i betydelsen livsnödvändig, utan-dig-kan-jag-inte-leva. Om man tillåter sig att tänka så öppnar man även för att ge den kärleken tillbaka. Alla som gjort det vet hur det är att älska så utan förbehåll, så utlämnande, så uppoffrande att man gladeligen skulle ge livet för den man älskar. Just så är det att älska ett litet, litet värnlöst barn.
Just innan A blev förkyld första gången minns jag att jag njöt så av varje stund tillsammans med henne. Jag minns att jag var så tacksam för varenda liten sak jag fick dela med henne. Även när hon väckte mig på natten fyllde det mig med glädje att det var just hon som gjorde det. Till och med när hon hade svalt snor och slem och kräktes upp ett helt mål mat i i vår säng var jag fylld av samma stillsamma glädje. Vilken lycka att just jag fått en chans till, att just jag helt oförtjänt fått denna lilla människa i min vård!
Jag minns att jag tänkte att "jag längtar inte längre. Jag är glad för varje stund jag får". Ibland när jag fastnar för mycket i alla vardagsbekymmer stannar jag upp och tänker på de där dagarna. De är som vackra stenar jag samlat på stranden. Kanske oansenliga för andra, men dyrbara och fyllda med minnen för mig.
Det jag tänker på ibland är när jag hade en period av intensiv njutning av min bebis. Jag skriver min, för just då kändes det som att hon var bara min och min egen (my precious!), min dyrbara skatt. Det började med ett besök hos min vän K. Vi pratade om barn, såklart, och det faktum att man som förälder gillar vissa åldrar hos barnen mer än andra. Jag tänkte just då mycket på när barnen blir lite äldre och vill kramas och hålla i handen, och man kan somna med ett litet barn på armen. Särskilt att få hålla den där lilla handen i sin tänkte jag på och längtade efter.
Min väninnna som har en tvååring som inte sitter still många stunder i taget, tyckte att tiden med en liten, liten bebis som min är den allra bästa. En liten och hjälplös som får en att tänka "dig ska jag ta hand om". Jag hade, konstigt nog, inte tänkt på det viset tidigare. För mig hade den första bebistiden varit en transportsträcka att ta sig igenom.
De flesta män brukar ju också motivera sin brist på föräldraledighet de första månaderna med att "i början äter och sover de ju mest, det är roligare sen när man kan göra lite med dem". När makens moster var på besök och sa just det där, var det som att det klickade till i mig. Tänk om båda föräldrarna tyckte så, vem skulle då ta hand om den lilla tråkmånsen det första året? Ska man kanske hyra in ett proffs, så man slipper det trista jobbet? Tänk om de har fel, och det faktiskt är så att den första tiden är den underbaraste, just för att det är då man behövs som mest? Ingen annan gång i livet är man mer behövd och älskad. Kanske inte på det viset som man vanligtvis tänker sig kärlek, utan kärlek i betydelsen livsnödvändig, utan-dig-kan-jag-inte-leva. Om man tillåter sig att tänka så öppnar man även för att ge den kärleken tillbaka. Alla som gjort det vet hur det är att älska så utan förbehåll, så utlämnande, så uppoffrande att man gladeligen skulle ge livet för den man älskar. Just så är det att älska ett litet, litet värnlöst barn.
Just innan A blev förkyld första gången minns jag att jag njöt så av varje stund tillsammans med henne. Jag minns att jag var så tacksam för varenda liten sak jag fick dela med henne. Även när hon väckte mig på natten fyllde det mig med glädje att det var just hon som gjorde det. Till och med när hon hade svalt snor och slem och kräktes upp ett helt mål mat i i vår säng var jag fylld av samma stillsamma glädje. Vilken lycka att just jag fått en chans till, att just jag helt oförtjänt fått denna lilla människa i min vård!
Jag minns att jag tänkte att "jag längtar inte längre. Jag är glad för varje stund jag får". Ibland när jag fastnar för mycket i alla vardagsbekymmer stannar jag upp och tänker på de där dagarna. De är som vackra stenar jag samlat på stranden. Kanske oansenliga för andra, men dyrbara och fyllda med minnen för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar