Jaha, så har man varit på mammagrupp igen. Jag undrar mer och mer varför jag går dit, för det ger INGENTING! Jag får ingen kontakt med de andra mammorna och de har alltid så himla bråttom iväg för att hämta sina andra barn på dagis och allt vad det är. Jag har hamnat i en grupp med tre- och tvåbarnsmammor, men egentligen är jag ju mer som en enbarnsmamma då mina andra barn är så stora.
Varför överhuvudtaget ha en mammagrupp för de med spädisar + barn på dagis? Det vet jag ju själv hur det var när jag var i den situationen, man är helt totalt slut och orkar inte tänka en enda redig tanke i taget, för man är hela tiden på språng efter 2-3-åringen och undrar vad hon har för hyss för sig, kämpar med amning och sömn med den lilla, samtidigt som man har skallen full med amningshormoner och bara gråter. Huga! Varför gör man det här egentligen? Får barn så tätt? Våra tankar på ett syskon till Bebisen ter sig ibland idiotiska, har vi inte fullt upp med de vi har?
Andra gånger tänker jag på hur häftigt det är att ha två små barn och stå upp till knäna i småbarnsåldern. Man lever och tänker barn, barn, barn. Man hör deras röster och ser deras spår var man än går. På morgonen när man vaknar har man kanske en liten varm kropp tätt intill sin. Ett barn på var höft eller en i var hand när man går. När de är små deras joller och senare deras försök att forma ord och göra sig förstådda. När de är lite större deras deras försök att förstå hur världen fungerar, deras många gånger kloka och ibland helt underbara kommentarer till allt de ser. Ibland tror jag på allvar att man inte blir smartare än när man är 4 år! När de blir äldre och kan leka i timtal tillsammans.
Det är ju så det är med det mesta som är värt något här i livet. Det vinns genom träget och ibland enahanda arbete, men när man väl fått det är det mer värt än den största skatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar