Klart att jag älskar mina andra barn lika mycket, men de börjar bli så stora nu och jag är inte direkt ansvarig för deras liv längre, på samma sätt som när de var bebisar. Vad jag gör och inte gör är inte det enda som påverkar deras liv. Det är som min vän sade till mig en gång, det är något alldeles särskilt med dem när de är så små och hjälplösa, att man känner så starkt att "dig ska jag ta hand om", att deras liv vilar i ens händer. Så skrämmande och så underbart på samma gång.
Imorse när jag gett henne mat och hon kröp omkring i vår säng tänkte jag på det igen. Varje dag med henne känns som en gåva.
1 kommentar:
Den där hemska tanken är det nog många som känner igen! Man älskar de där små liven så sanslöst mycket, så det får absolut inte hända nånting....man går nästan sönder innuti av bara tanken!! Men den där otäcka känslan kan jag även känna för de äldre ibland, som när M tar mopeden å sticker iväg,, bara det inte händer nåt!! Bara han kommer hem helskinnad! Det är väl det som kallas hönsmamma, kanske:)
Skicka en kommentar