Ibland möter jag den här tanken hos andra kristna i samtal eller i tidningar, tidskrifter med mera: Är jag verkligen en kristen om jag inte haft en dramatisk omvändelse? Oftast är det människor som vuxit upp med tron eller haft en odramatiskt start på sitt kristna liv. Man är nöjd med sitt liv men kan ibland känna att man saknar ett omvändelsetillfälle, något att berätta om, att visa fram, när andra frågar när och hur man blev kristen. Man känner sig lite utanför när man hör om knarkaren som vänt om och blivit pånyttfödd efter 30 år i misär.
Jag tycker nog att det är lite tråkigt att det ska behöva vara så. Det viktigaste är väl vad tron gör med oss, vad tron gör i oss, vad Jesus gör i oss och hur vi låter oss förvandlas? Tänk hur lätt vi snöar in på oväsentligheter.
Jag använder gärna ordet "frälst" (som betyder räddad) om mig själv, eftersom insikten om Jesu nåd förändrade mitt liv i grunden. Jag har gått från mörker till ljus, jag kan känna igen mig i berättelser om den före detta knarkaren (utan att vara före detta knarkare, dock). Skulle jag vara mer kristen bara för det? Mer sann? Närmare Jesus? Verkligen inte, det är inte det det handlar om. Det handlar inte om vad jag förmår, alls.
Mitt liv förändrades när jag till slut, efter så många år som kristen-wannabe, insåg att det inte handlade om vad jag förmådde eller hur duktig jag kunde vara, utan om att ge Jesus en chans att förändra mig. Att låta honom förändra mitt liv istället för att ängsligt försöka passa in honom i mitt liv. När man vet att man hittat hem spelar det ingen roll hur man har hittat dit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar